Väskryckare

M var på semester i Bocas förra veckan. Då jag knappt har några semesterdagar kvar fick jag stanna här och jobba. Tisdag kväll skulle jag gå hem från jobbet. TP har sina kontor i Obarrio, och vi bor i Punta Pacifica. Kl var ~18.00 och det var fortf. just ute. Jag hade passerat Global bank och tagit mig fram till escuela prodessional Isabella Herrera. Det regnade ute och jag gick med paraplyet i ena handen och min väska på andra axeln. Nära ljusen vid Multiplaza finns det en upphöjd gångbro där man kan korsar vägen. När jag börjar gå uppför trappan ser jag två unga män som gör detsamma från motsatta sidan. Jag hinner inte se dem väl innan jag känner att en rycker tag i min väska och försöker springa iväg. Jag släpper inte taget och av kraften av rycket slängs jag runt ett varv och flyger nästan in i väggen. Turligt nog finns det en påle i trappan som jag hinner grabba tag i med min fria hand. Väskan var av typen bärkasse med långa handtag, och med ena armen håller jag mig kvar vid pålen för brinnande livet medans jag med den andra håller kvar i ett av väskans handtag. (Väskan fastnade i vänster armveck och jag har ett stort rött märke till minne av det) Tjuven sliter och sliter, men jag släpper inte taget. Det var instinktivt för jag hann inte ens tänka. Han slet så hårt att till slut gick väskan sönder. Det tar ett ögonblick innan han märker att han fått väskan, och sen börjar han springa. Jag kutar efter, men han är snabbare. Trots att jag skriker ”Robo, robo - Paren-lo, paren-lo!!” så är det ingen på gatan som lyfter ett finger. Vänta er inget civilkurage här inte. Gatan var full med folk, men det värsta var att ingen ens stannade för att hjälpa mig eller ringa polisen. Förtvivlad bad jag de som gick förbi att ringa polisen, men de tittade inte ens åt mig. Detta är det värsta med Panama. Likgiltigheten och avsaknaden av empati. Så det enda jag kunde göra var att kuta hem och plinga på hos grannen i hopp om att hon kunde ringa polisen. Ingen hemma. Jag prövar hos min andra granne, samma sak. Jag fick gå ner till vaktmästeriet och be dem göra det. Av chocken talade jag osammanhängande spanska och fick knappt fram vad som hänt när jag talade med konstapeln i luren.

Utan mobil, pengar eller hemnycklar, på andra sidan världen fick jag känna på hur utsatt och ensam man egentligen är. Den våndan jag hade under min 1½ timmes väntan på polisen var det värsta jag upplevt på 8år. De kom aldrig. Till slut lånade en av säkerhetsvakterna, en trevlig äldre herre, mig sin mobiltelefon. Jag fick tag på M som kunde börja ringa runt. Han spärrade mitt VISA och ringde kollegan Marco som kom och hämtade upp mig så att vi kunde åka ner till stationen och skriva polisrapport.

Hade inte tänkt göra någon först, för hoppet att de nånsin hittar nåt är ju minimalt. men för att få ut nytt körkort var det nödvändigt. Stationen var ungefär lika sjavig som man kunde vänta sig. Assistenten som skulle ta mina uppgifter visste inte ens hur man använder word. Det tog honom 1 timme (!) att göra rapporten och det enda han behövde göra var att byta ut mitt namn och vissa uppgifter i en redan färdig template!!! han frågade mig ibland hur man gjorde för att formatera texten! Behöver jag säga att det var ett eldprov i tålmodighet? Jag är nog egentligen för våghalsig för mitt eget bästa, men nu kan jag iaf säga att det är slutpromenerat för min del. Jag gillar att bo här, men samtidigt kan man ju undra vilken livskvalitet vi egentligen har då man inte kan vara utomhus för att det inte är säkert? Vi får så litet motion att jag får träningsvärk av att köra nån km med bilen. Vi måste ta bilen överrallt eller stanna inomhus. Jag har gått ner 3kg sen vi flyttade hit, men har mer fett på kroppen än nånsin. Viktminskningen är på grund av att musklerna förvandlats till fett.

Med M på andra sidan landet och ingen nyckel hem skulle jag varit tvungen stanna hos Marco och hans flickvän några nätter. Här börjar min tur vända. Vi hyr lägenheten av en dam som bor i skyskrapan mittemot och sent på kvällen får vi äntligen tag på henne och hon lånar mig en extranyckel. Hennes attityd är så typiskt panamansk också. Jag fick skicka ner en granne att hämta nyckeln för hon skulle inte idas vänta tills vi var klara hos polisen. Hursomhelst, när jag kom hem 23.00 sa vaktmästaren att polisen fortfarande inte varit förbi, så ett tips om det händer er något i Panama – uppsök polisstationen själv, eller ännu bättre svenska konsulatet! Annars kan ni tyvärr få vänta förgäves. Jag hade en lång natt framför mig.