Hem till byn

Då var man hemma igen då. Efter en oändligt lång resa landade jag på kallax i torsdags kväll. Det är snabbare att åka till Panama än att ta sig från Geneve till Luleå....hur det nu är möjligt. Hur oändligt mycket lättare hade det inte varit om Stockholm låg lite närare Lule?
Det är alltid med blandade känslor man flyger in. Jag hade inte lyckats knipa en fönsterplats denna gång så jag fick irriterat sitta och snegla över axeln på min stolsgranne. Mitt hjärta slår ett extra litet slag av sentimentalitet när Luleås vackra skärgård uppenbarar sig nedanför.
Sedan stiger man ut ur planet och blir alltid lika förvånad över hur kallt det är. Sen kommer den värsta biten. Alla andra har familj och vänner som väntar med bil och öppna famnar. Vi är ett fåtal som är alldeles själva. Lämnade åt vår lott. Jag tar bussen med tårarna brännande bakom ögonen och försöker påminna mig själv varför jag kommer hem om igen när jag egentligen inte har mycket som håller mig kvar här. Jag tänker på de två personer som gör det värt att komma hem till en stad där man knappt har någon familj eller vänner kvar. Då känner jag för ett tag att jag hör lika lite hemma här som vore jag en turist... Jag kommer ihåg en konversation jag hade med en kvinna på svenska konsulatet i Panama. Hon var bosatt där och sa att hon inte varit hem på sex år. Jag blev riktigt förvånad och frågade varför. Sommarlov i Sverige brukar vara heligt för uttlandssvenskar som flyttar hem med hela familjen årminstone 6-8 veckor juni - augusti varje år. Hon sa att hennes mor var död sen länge så hon hade inget mer som höll kvar henne i Sverige. Ingen familj som väntade med öppna armar på återseende. Jag fick en isande känsla av att det lika gärna skulle kunna vara jag i framtiden. För vad annat håller oss kvar än släkten och minnena av vår barndoms marker? När det är borta, vad annat binder oss till en plats? Som det amerikanska proverbet säger "home is where the heart is".

Glad blev jag iaf när min käre bror kom och mötte mig på busstationen på sin blåe springare "stålfarfar". Med sin sedvanliga lurkiga look (som vi alltid skämtar om och pikar tills han ger upp och går med på en makeover). Denna gång hivade vi upp min 24kilos väska på pakethållaren och bogserade hem den till Lövis. När vi korsar övergångsstället vid OK/Q8 brister vi ut i gapskratt vid synen av flygtaxin som stannat med en kvinna bekvämt placerad på passagersidan tittandes lite underligt på oss. Vilken ironi.