Bröllop

Den bröllopstid nu kommer, med lust och fägring stor... Sverige hade bröllopsyra inför kronprinsessbröllopet. Själv har jag inte hunnit kolla in reprisen i svt play. Det var förstås en av året största händelser. Alla medier hade bröllopsspecialer. Själv köpte jag två av de kitchiga chokladaskarna med princessan och gemålet på sist jag var hem, för att ge till Ms föräldrar och morföräldrar. Man ska ju kanske inte ge choklad till schweizare men jag ville ge en sverige-present.

Ms syrra Marge ska gifta sig den 11 september. Det är ju ett lite kontroversiellt datum (egentligen inte för några andra än jänkarna kan ju jag kanske tycka, men men) men det var också det enda datumet ledigt i det kapell de valt. M ska agera chafför och köra bilen med det blivande paret på den slingriga väg som går genom Lavauxs vingårdar. Jag tycker det skulle vara kul om han bar keps och vita handskar, så det ska jag försöka fixa fram.

På tal om dresscoden; Jag har ingenting att ha på mig Det blir nog ganska snobbigt för de är riktiga bourgeoises, så man vill ju inte komma ”underklädd”. Marge har nämnt långklänning för tjejerna. Ok, vi har ju de gamla „reglerna“: Inte svart, inte rött, inte vitt. Men jag tycker det är svårt att veta vad man ska ha på sig. Nu har ju M gått och sagt detta åt dem och då har Marge ur godheten av sitt hjärta lånat mig en klänning. Denna klänning är som... en fé-dröm. Tänk er en lite längre version av Tinkerbells klänning, men i ljus turkos med ett multikolorerat blom-mönster. Den är fin, men skärningen är väldigt omodern. Jag hade inte hjärta att säga det till henne och då vi har ungefär samma storlek hade jag ingen ursäkt.

Som jag ser det har jag nu tre options:1.Hålla god min, bära den,och vara obekväm på alla bröllopsbilder.2. Säga nej, med risk för att såra henne även om jag gör det med takt.3. Ha med mig ett ombyte. Ta efter brudgummens mamma ds. Hon ska ha på sig en klänning i kyrkan för att sedan byta till en annan inför kvällens följande festligheter. En kompromiss så att säga.

Vad göra?

Mitt nya jobb

Jag har bytt jobb. Kontrakt med min förre arbetsgivare skulle gått ut den 30 juni, och jag hade just börjat söka efter något nytt och skickat iväg min CV till två multinationella företag då en nappade. Det gick väldigt fort från anställningsintervju till min första arbetsdag i måndags. Ca 2 veckor. Jag kunde dock inte tacka nej till denna möjlighet för jag skulle inte fått stämpla här. Man måste ha jobbat 12 månader i sträck för det. Detta land insisterar ju dessutom på att inte gå med i EU. Damn them - det skulle underlätta mitt liv oerhört. Då skulle jag inte behöva förlänga mitt arbetsvisum hela tiden och bli besviken var gång de ger mig ett permis L som är valabelt endast sex månader.
De får en verkligen att känna sig som en "clandestina"i ett europeiskt land. Inte ens tredje generationens invandrare från andra europeiska länder blir automatiskt medborgare - Vi talar om folk som är födda och har bott hela sitt liv här. Folk som är perfekt integrerade. De får ett permis C som måste förnyas vart 5e år. Är du utanför landets gränser längre än 6 månader så förlorar du det dessutom och måste börja om från början. Även dem tvingas ansöka om medborgarskap, och detta tar år. Om ansökan väl godtas måste de göra ett test. De ska kunna nationalsången utantill(inte så lätt med tanke på att vi har 4 officiella språk här. Inte ens de "äkta"schweizarna kan det första stycket utantill), de största floderna och vattendragen och - håll i er nu så ni inte trillar av stolen inför denna dumhet - receptet på ostfondue!

Tillbaks till jobbet; Min kvinnliga manager var verkligen flexibel och förstående så hon gick med på att släppa mig innan mitt kontrakt skulle gått ut.
Så nu jobbar jag vid kröken av lemansjön - på "rivieran"som de inhemska kallar den. Företaget är verkligen enormt ~1500 anställda bara vid högkvaretet där jag jobbar. Nu har jag dresscode så jag måste förnya min garderob lite - köpa kavajer och dressar ds. *suck*. Tur att vi tjejer inte behöver bära slips iaf. Eller ja, förr bar jag ju skjorta och slips ibland, men det var när jag var yngre och det var väl nåt slags style statement.

Jag är glad att ha hittat ett nytt jobb på ett prestigefyllt företag, och att ha en fot inne hos dem är riktigt bra för min framtida karriär. Men jag måste erkänna att jag hade inte bytt jobb om jag haft ett val. Då de har överfört största delen av vår avdelning till Panama på gamla jobbet har de tyvärr inte möjlighet att nyanställa. De är under headcount så mina dagar hos dem var tyvärr räknade. Synd, för vårt team var verkligen bra. Alla var unga och vi hade en jättebra stämning och gemenskap. Sedan att jag kunde gå till jobbet 8:50 på morgonen för att anlända till kl 9 var ju perfekt dessutom. Bara gå ned för berget. Ack de härliga "sovmorgnar" som flytt. Nu är det bara att stiga upp kl 6.20 och pendla till jobbet.

Jag kommer ju dessutom att missa midsommarfirandet på det svenska företaget den 24e, samt den teambuilding vi skulle haft i juni..

På det nya företaget måste vi stämpla och som kulturen kräver nia alla överordnade. Det är konservativt så det förslår. Saknas bara att de ber en niga när man tackar.

Nåväl, då jag måste stiga upp mitt i natten på veckorna så är det bara att gå och lägga sig nu.

Vägen till mannens hjärta...

...går genom magen, sägs det ju. Jag skulle vilja påstå att även vägen till kvinnans hjärta är den samma.
Igår lagade M middag. Han gjorde forellfiléer med dillpotatis och sallad. Filén till vänster hade han fångat sjäv samma dag, och den till vänster är en "köpes". Stor skillnad i smak, färg och storlek. Jag föredrar helt klart den vilda; utan färgtillsatser och uppvuxen på naturlig föda.


Imorse fick jag dessutom en liten present från bageriet - le boulangerie. Traditionen trogen hämtar vi frukost på kvartersbageriet på helgerna. Croissants & pain au chocolats, samt tresse med nutella - en masse!

Kontorskonst

..uppstår när kontorsarbetaren har tråkigt.

I fredags hade en kollega tydligen väldigt lite att göra.

Askmolnet Chantal

...har lamslagit flygtrafiken. Lyssnade nyss på P3 där de gav askmolnet samma namn som min svärmor. *chuckle*
Forskarna vet inte hur länge utbrottet kommer pågå. Just nu är prognosen "någonstans mellan två veckor och två år". Två år?!? Det är väl det mest extrema scenariot, men Eyafjallajökull är ju en stor glaciär. Skulle vara lite smått jobbigt och tidsödande att behöva ta mig hem med tåg de närmsta två åren. Hoppas de öppnar trafiken snarast för jag måste hem till en begravning om 3 veckor och skulle nog behöva en vecka för att ta mig hem med tåg - Gah!

Mednat

Det regnade och var mulet hela dagen igår vilket inte gjorde så mycket för vi hade fått två gratisbiljetter till Mednat - naturmedecin-expot i Beaulieu. Jag förväntade mig flummig stämning och allt ifrån hippies till hare krishna, men icket. Folk som pratade med pedagogiskt låga röster och försepråkade allt från akupunktur till Falun gong fanns det många av, men jag måste säga att jag blev lite besviken på att alla var så vanliga. Till min förvåning var det dessutom M som fick nån slags ingivelse och visade ett nyväckt intresse för naturotherapi.

Då han har fast anställning har han ju således en bättre sjukförsäkring än mig. Han har "tilläggsvalet" vilket betyder att sjukförsäkringen täcker även alternativ läkekonst. Han kan alltså gå till diverse kotknackare mm. och få största delen av kostnaden återbetald av försäkringsbolaget.
Om han blir sjuk eller råkar ut för en olycka och måste till sjukhus kan han dessutom välja vilken läkare som ska behandla honom, samt få privat rum på kliniken (ja, privat klinik snarare än sjukhus).
Jag och resten av "pöbeln" får nöja mig med flerbäddsrum på Chuv - det kommunala alternativet. Och skulle jag behöva en operation lär jag få stå i kö åtskilliga månader eller år. Medans M som sagt kan glida direkt till den privata kliniken "of his choice" och bli opererad samma dag.
Min hälsohälare (ds. sjukförsäkringsagent) har försökt pracka på mig tilläggsvalet upprepade gånger, men då jag skulle vara tvungen att betala det själv får det vara. Peppar peppar ta i trä, men som fullt frisk och fortfarande ung tycker jag mig inte behöva något tillägg. Jag har besökt sjukhuset två gånger i mitt liv, den ena när min bror blev påkörd och den andra gången var när jag bröt armen. Till läkaren har jag inte varit på 18 år. Och jag menar, hur dålig kan den allmänna sjukvården vara här egentligen?!?

(Situationen här är samma som i USA. D.s lika illa. Synd för amerikanarna att Obamas förslag inte röstades igenom. Jag tyckte de sa på radion imorse att de ska lansera den igen efter att ha upptäckt att det inte gick rätt till sist, men har de röstat nej en gång innan är det väl inte särskilt troligt att reformen går igenom denna gång heller. )

Ett alarmerande stort antal schweizare har inte råd att betala sina sjukvårdsförsäkringar, och alla hälsohälare fick jobba många timmars övertid I slutet av förra året då det stora flertalet av deras kunder velat byta försäkring till en billigare.
Folk beställer inte tid hos läkaren längre för då måste de ju betala för både undersökning samt ev. receptbeskriven medecin, utan de åker helt enkelt till akuten istället. Akutbesök täcks ju av olycksförsäkringen som din arbetsgivare betalar.
Systemet är sjukt.

Vill ha

Idag har jag snö-craving. Eller vänta, låt mig omformulera mig:

STÖRSTA DELEN av den sk. "vintern" här nere har jag haft snö-craving. Även om vi haft ovanligt många dagar med snöfall (OMG jag kanske måste ta till båda händernas fingrar för att räkna dem!! Completely f-ing unbelievable!) smälte den typ bort redan i luften innan den hunnit nudda marken.

Detta förhindrar inte att det är f-bannat kallt ändå. I morse var det -4C men ingen snö. Då blir jag alltid lika grinig och var tvungen påpeka åt M för hundrade gången att "Om det ska vara såhär j-la kallt kan det väl ändå komma lite snö innan så att den kan stanna för en gångs skull!"

Frustration.

Ovan ett mycket sällsynt foto taget av mig nere i Ouchy en morgon i januari på väg till jobbet! Observera att detta verkligen är en ögonblicksbild. En mycket ovanlig sådan. Jag hann kika ner på digitalkameraskärmen och titta upp igen och snön var då redan borta...nästan iaf. Ögonblicksbild som sagt.

På tal om resande folk..

De har förbjudit tiggande eller att "stå på gatan med utsträckt hand" i vissa kantoner i Schweiz. Nu har Geneve kommit med ett nytt förslag som förmodligen kommer röstas igenom: Tvångsskolning av tzigenarbarn. Romer som passerar i kantonen måste skicka sina barn till skolan. Det är villkoret för att få nyttja härbergen samt få socialt stöd. Detta är ett initiativ av myndigheterna för att få bort barnen från gatan.

Det resande folket

M är ute med Pascal ikväll vilket passar mig bra för då kan jag sitta hemma och ägna mig åt helt meningslösa saker, vilket avslappnar hjärnan så skönt efter en stressig vecka på jobbet. Slösurfade lite fashion och läste en beskrivning av en svensk designers kollektion som heter "Collector". Jag tycker den passade bra för att beskriva alla oss som blivit bitna av "the travel bug":

"A traveller, a nomad who is taking what she can wear with her. While searching the world, the nomad collects fragments and memories that makes up her culture. The collector takes on the color of her surroundings. From earthy yellow and red to deep blue and black. She is always on the move, always changing, becoming something more every day."

Men nu är man tillbaks i ekorrhjulet igen, det tog bara 3 veckor.
R.I.P Upptäcksresande.
2010 bliver ihågkommet som året då vi förblev stillastående. Tillbaks till det vardagliga livet där man lever för 2 veckors utlandssemester på överexploaterad badort i europa...

Hjälpsamma människor

Jag är helt förbluffad. Överrumplad av schweizarnas goda vilja.
I väntan på vår lägenhet bor vi hos M's föräldrar i en by utanförLausanne. En av M's kollegor har då - ur godheten av sitt hjärta - erbjudit sig att skjutsa och hämta oss nästan varje dag. Även om det betyder en omväg för henne. En kollega!! Jag påpekade detta till M och han sa:
"Folk gör sånt här"
OMG Fatta att folk gör sånt här! Min egen familj kommer inte ens och möter mig på Kallax när jag kommer hem till Luleå vilket är typ en gång om året! (Och de gånger övriga släktingar eller vänner skjutsat mig kan jag räkna på ena handens fingrar och jag är ganska säker på att ingen gång var spontan utan föregicks av mkt bedjande)
M's kollega är guld värd.
M's far (som för övrigt heter samma som min= givet pojknamn om vi skaffar en en dag) talade om hur folk väljer mindre självrisk = dyrare månadskostnad på sjukförsäkringen för att de har sån empati för sina medmänniskor och någon måste ju betala för de sjuka och de gamla. (Ok, om man är rik som honom kan man väl kosta på sig det, men jag som är svensk tycker det är hutlöst att tvingas betala 250chf per månad i sjukförsäkring som borde vara gratis och att de kan införa rikemansskatt istället för att ta hand om vissa sociala problem)

Jag är helt säker på att antalet hjälpsamma människor per kapita är högre här.

Självklart vill jag inte påskina att folk är så mycket snällare här än hemma (eller jo, det vill jag nog), för det finns hjälpsamt folk hemma med - tror jag. Har jag hört i alla fall. Jag har bara inte haft nöjet att träffa särskilt många i mina dagar.

Ländemusiken

M hade en ost-craving som vanligt så han och Pascal delade en fondue på l'hotel de ville i Saanen i lördags. Jag har haft en schnitzel-craving sjukt länge så det var vad jag åt. Vi lyssnade på tillhörande musik. Inga konstigheter.

Äntligen jul

Ja, för mig alltså. Jag tar igen den jul jag missat här back in Lausanne. Vi har ju faktiskt fått snö! Jusqu'en plain! Yey - ett rekord! SNÖ I LAUSANNE!

Det var faktiskt omöjligt att frambringa någonsomhelst julstämning i Panama än med den godaste av viljor. Nog för att vi fraktade med oss en julskinka till San Blas och den var god även efter att den uthärdat 3 timmars jeeptur genom djungeln, en halvtimmes båtresa ut till Carti Yantupu och ytterligare 1 timme i grannhyddans ugn under infödingskocken Ramons spritdränkta vård. Och visst var det trevligt att äta den med stekt brödfrukt under ljuset av den enda solcellsdrivna glödlampan i hyddan med jordgolv samtidigt som febrila fötter sprang ut och in med tallrikar för att hämta skinka på till byns åldermän - deras saylas. Men ändå....

Snart tar det hus i helvetet

Sitter och väntar på att lillebror ska vakna nån gång. Han är nämligen en arbetslös lurk som ligger och sover till sena kvällen - Resultatet av att vända på dygnet och sitta ramför datorn hela nätterna. Jag förstår inte hur han orkar sig igenom vintern. Du lägger dig - det är mörkt. Du stiger upp - det är mörkt. Det enda solljuset han fått sig den här vintern lär varit de 2 veckorna i Panama i julas. Man tycker ju att han borde få några slags bieffekter av denna livsstil. T.ex tappa håret eller naglarna eller nåt. Men icket. Han är fortfarande lika lurkig med sin stora yviga skepparkrans och sina långa feminina klor. Man skulle ju tycka att det har gått lite väl långt när människor som inte är dina vänner eller din familj börjar påpeka för en hur viktigt det är med den personliga hygienen; men allt rinner av honom som vatten på en flottig gås! Jag skulle ringt och väckt honom redan kl. 10 om det inte varit för att den förgrymmade lurken slagit av mobilen så att han kan ligga och tryna. Han lovade nämligen hjälpa mig med något väldigt viktigt igår. Det var en gåta för M hur en arbetslös person inte skulle ha tid.

När jag får tag på honom tar det hus i helvetet.