Hjälpsamma människor

Jag är helt förbluffad. Överrumplad av schweizarnas goda vilja.
I väntan på vår lägenhet bor vi hos M's föräldrar i en by utanförLausanne. En av M's kollegor har då - ur godheten av sitt hjärta - erbjudit sig att skjutsa och hämta oss nästan varje dag. Även om det betyder en omväg för henne. En kollega!! Jag påpekade detta till M och han sa:
"Folk gör sånt här"
OMG Fatta att folk gör sånt här! Min egen familj kommer inte ens och möter mig på Kallax när jag kommer hem till Luleå vilket är typ en gång om året! (Och de gånger övriga släktingar eller vänner skjutsat mig kan jag räkna på ena handens fingrar och jag är ganska säker på att ingen gång var spontan utan föregicks av mkt bedjande)
M's kollega är guld värd.
M's far (som för övrigt heter samma som min= givet pojknamn om vi skaffar en en dag) talade om hur folk väljer mindre självrisk = dyrare månadskostnad på sjukförsäkringen för att de har sån empati för sina medmänniskor och någon måste ju betala för de sjuka och de gamla. (Ok, om man är rik som honom kan man väl kosta på sig det, men jag som är svensk tycker det är hutlöst att tvingas betala 250chf per månad i sjukförsäkring som borde vara gratis och att de kan införa rikemansskatt istället för att ta hand om vissa sociala problem)

Jag är helt säker på att antalet hjälpsamma människor per kapita är högre här.

Självklart vill jag inte påskina att folk är så mycket snällare här än hemma (eller jo, det vill jag nog), för det finns hjälpsamt folk hemma med - tror jag. Har jag hört i alla fall. Jag har bara inte haft nöjet att träffa särskilt många i mina dagar.

Ländemusiken

M hade en ost-craving som vanligt så han och Pascal delade en fondue på l'hotel de ville i Saanen i lördags. Jag har haft en schnitzel-craving sjukt länge så det var vad jag åt. Vi lyssnade på tillhörande musik. Inga konstigheter.

Äntligen jul

Ja, för mig alltså. Jag tar igen den jul jag missat här back in Lausanne. Vi har ju faktiskt fått snö! Jusqu'en plain! Yey - ett rekord! SNÖ I LAUSANNE!

Det var faktiskt omöjligt att frambringa någonsomhelst julstämning i Panama än med den godaste av viljor. Nog för att vi fraktade med oss en julskinka till San Blas och den var god även efter att den uthärdat 3 timmars jeeptur genom djungeln, en halvtimmes båtresa ut till Carti Yantupu och ytterligare 1 timme i grannhyddans ugn under infödingskocken Ramons spritdränkta vård. Och visst var det trevligt att äta den med stekt brödfrukt under ljuset av den enda solcellsdrivna glödlampan i hyddan med jordgolv samtidigt som febrila fötter sprang ut och in med tallrikar för att hämta skinka på till byns åldermän - deras saylas. Men ändå....

Snart tar det hus i helvetet

Sitter och väntar på att lillebror ska vakna nån gång. Han är nämligen en arbetslös lurk som ligger och sover till sena kvällen - Resultatet av att vända på dygnet och sitta ramför datorn hela nätterna. Jag förstår inte hur han orkar sig igenom vintern. Du lägger dig - det är mörkt. Du stiger upp - det är mörkt. Det enda solljuset han fått sig den här vintern lär varit de 2 veckorna i Panama i julas. Man tycker ju att han borde få några slags bieffekter av denna livsstil. T.ex tappa håret eller naglarna eller nåt. Men icket. Han är fortfarande lika lurkig med sin stora yviga skepparkrans och sina långa feminina klor. Man skulle ju tycka att det har gått lite väl långt när människor som inte är dina vänner eller din familj börjar påpeka för en hur viktigt det är med den personliga hygienen; men allt rinner av honom som vatten på en flottig gås! Jag skulle ringt och väckt honom redan kl. 10 om det inte varit för att den förgrymmade lurken slagit av mobilen så att han kan ligga och tryna. Han lovade nämligen hjälpa mig med något väldigt viktigt igår. Det var en gåta för M hur en arbetslös person inte skulle ha tid.

När jag får tag på honom tar det hus i helvetet.