Irriterande

Jag irriterar mig på mycket idag. Som tex. Chris Hemsworth. Att de ska låta honom spela Thor i spelfilmen som kommer 2011, istället för Alexander Skarsgård. En svensk hade de väl kunnat ta iaf?!? Ok, det kanske inte finns så många att välja på bortsett från Skarsgård, men han skulle göra en damn fine åskgud. (tvivlare, se senaste avsnittet av true Blood ^^) Amerikanerna verkar uppskatta en "cute button nose" mer än oss svenskar med tanke på att han blivit vald till sexigaste man i ett magazine, samt trea i E!s alphamale-tävling.

Jag irriterar mig på att det är så länge kvar till premiären av Prince of Persia (stor del pga en viss beefcake till huvudrollsinnehavare, he he)
Att de börjar promota filmer flera år i förväg är bara grymt. Då får man sitta och vänta och bygga upp förväntningar och sen om filmen blev rysligt dålig så är det värsta antiklimax.

Rose McGovan i rollen som red Sonja? Nja, kanske. Har bara sett ena halvan av Grindhouse så jag har endast referenser till henne från Charmed, eller som Marilyn Mansons flickvän i string på röda mattan. Det hade varit roligare med nån som har Brigitte Nielsens fysik.

Ja, ville bara säga det. Random rant.

Livet är hårt

…om man är en husa i Panama.

På lunchen satt vi vid bordet och diskuterade. En kollega berättade vad hon gjort igår:
Efter att ha varit och shoppat kom hon hem och blev hungrig. Hon gick och köpte sig ett snack som hon snabbt åt upp. Efter det var hon fortfarande hungrig. Tur för henne att husan var förbi, trots att det var söndag.
Söndagar är husornas lediga dag och de enda gångerna man ser barn ute med sina föräldrar.

Eftersom kollegan som så många andra fullvuxna gifta med småbarn inte lagar mat (gudbevaremig, sådant är tjänstefolksgöra) hade hon bönat till husan med pytteliten gnällig röst -”snälla, snälla, snälla” kan du göra mig nåt att äta? (Husan var ledig bör understrykas) Ungefär det beteende man kan förvänta sig av en hungrig femåring.
Alla har vi olika uppfostran och värderingar, men COME ON! For gods sake. Jag bara teg medans jag undantröck den nästan oövervinnerliga lusten att ta tag i henne, skaka vett i henne och skrika:
– ” Väx upp för fan, människa!!”
Mina andra kollegor bara nickade instämmande och sa; ”ja, det är klart hon ska ställa upp, hon är ju anställd hos dig”.
Man undrar ju vad hon gör om hennes barn blir hungrigt när husan inte är där? Det barn som ändå uppfostras av husan mer än av sina föräldrar. Det barn som redan vid tidig ålder lär sig att behandla nedsättande det tjänstefolk som tar hand om det, som ser över alla dess behov. Det barn, vilket de tre första månaderna blev omhändertaget av en kvinna som bodde hos dom för att inskola hennes mor i konsten att ta hand om en bebis.
Men vem tar hand om husornas barn ifall de inte har några mor eller farföräldrar som kan ställa upp?

Fotnot; jag skriver ’husa’ i brist på bättre ord. Alltiallo skulle nog vara mer passande. Panamanerna refererar till dem endast som ”la muchacha” – fam. ”kvinnan”

Fortsättning på historien om en olycka med ett lyckligt slut

Dagen efter på jobbet informerade jag chefen och tänkte att det bara var att försöka glömma hela historien och börja efterrarbetet. Ds. beställa nya kort, identitetshandlingar, etc. Tjuvarna hade ju mina nycklar men det fanns ingen handling i väskan som uppgav min adress (annat än den ofullständiga på mitt körkort) så jag var inte orolig att de skulle komma hem till oss.
Då ringde firmans advokat. En man uppgav att han hade mina saker! Jag hade advokatens visitkort i plånboken som han hittat och sedan ringt upp. Jag var ganska skeptisk, men ville iaf. ha tillbak min plånbok, även om den nu var tom.
Vaktmästaren har berättat att en granne blivit rånad och att förövarna sedan ringt och försökt utpressa honom med personuppgifterna och id-handlingarna som bete. Kollegorna var oroliga att ’det kanske var tjuvarna själva som ringde och vilka sedan skulle vänta på mig och försöka sig på en kidnappning’. Vilket inte är taget ur luften då för två veckor sen kidnappare hade lyckats ta sig in med bil i garaget i byggnaden mittemot oss. Där hade de väntat på en kille som de försökt kidnappa när han kom hem efter jobbet. Turligt nog hade han lyckats slita sig loss och hoppa ut ur bilen. Kidnapparna hade flytt. De hade forcerat spärren vid ingången genom att gasa på järnet och köra rakt igenom.

Anyway, det bestämdes att den störste killen på jobbet (en fd. baseballspelare) skulle eskortera mig till upphittarens kontor för att hämta ut mina saker. Det hade inte behövts visade det sig, för mannen som hittat grejerna var verkligen en god samarit. Det låter corny, men han är min räddande ängel.
Han berättade att han passerat med bil och sett när jag kämpat med tjuven. Han hade först tänkt köra över honom när han korsat gatan men insett att han skulle få problem då, så istället hade han förföljt honom. Tjuven hade fortsatt springa en bit, men blev tröttare och tröttare och hade märkt att han blev förföljd. För att komma undan hade tjuven börjat slita ut grejer ur väskan och slänga dem på marken efter sig. Mobilen, plånboken och en deodorant (ha, ha) hade han lämnat så mannen hade bara behövt hoppa ur bilen och plocka upp dem. Här är det mest otroliga; jag hade ~$180 i plånboken, och vartenda öre var kvar då mannen räckte över mina saker! Väskan hade han inte, men det viktigaste var ju ändå plånboken och mobilen. Det var ett billigt pris att förlora en väska med lite arbetskläder och ett par nycklar...
Jag tackade honom från djupet av mitt hjärta och erbjöd en belöning. Han ville inte ha något. Han sa endast

” - Jag vill bara att du ska veta att alla panamaner inte är likadana. Det finns goda människor med”.

Indeed. Och jag inser verkligen hur tur jag hade att just denne man fick tag på mina saker. En på miljonen. Få är de som ens skulle bry sig om att ge tillbaka en börs som innehåller så mycket pengar.

Sigue teniendo fe de que hay todavía buena gente en ese mundo....

Väskryckare

M var på semester i Bocas förra veckan. Då jag knappt har några semesterdagar kvar fick jag stanna här och jobba. Tisdag kväll skulle jag gå hem från jobbet. TP har sina kontor i Obarrio, och vi bor i Punta Pacifica. Kl var ~18.00 och det var fortf. just ute. Jag hade passerat Global bank och tagit mig fram till escuela prodessional Isabella Herrera. Det regnade ute och jag gick med paraplyet i ena handen och min väska på andra axeln. Nära ljusen vid Multiplaza finns det en upphöjd gångbro där man kan korsar vägen. När jag börjar gå uppför trappan ser jag två unga män som gör detsamma från motsatta sidan. Jag hinner inte se dem väl innan jag känner att en rycker tag i min väska och försöker springa iväg. Jag släpper inte taget och av kraften av rycket slängs jag runt ett varv och flyger nästan in i väggen. Turligt nog finns det en påle i trappan som jag hinner grabba tag i med min fria hand. Väskan var av typen bärkasse med långa handtag, och med ena armen håller jag mig kvar vid pålen för brinnande livet medans jag med den andra håller kvar i ett av väskans handtag. (Väskan fastnade i vänster armveck och jag har ett stort rött märke till minne av det) Tjuven sliter och sliter, men jag släpper inte taget. Det var instinktivt för jag hann inte ens tänka. Han slet så hårt att till slut gick väskan sönder. Det tar ett ögonblick innan han märker att han fått väskan, och sen börjar han springa. Jag kutar efter, men han är snabbare. Trots att jag skriker ”Robo, robo - Paren-lo, paren-lo!!” så är det ingen på gatan som lyfter ett finger. Vänta er inget civilkurage här inte. Gatan var full med folk, men det värsta var att ingen ens stannade för att hjälpa mig eller ringa polisen. Förtvivlad bad jag de som gick förbi att ringa polisen, men de tittade inte ens åt mig. Detta är det värsta med Panama. Likgiltigheten och avsaknaden av empati. Så det enda jag kunde göra var att kuta hem och plinga på hos grannen i hopp om att hon kunde ringa polisen. Ingen hemma. Jag prövar hos min andra granne, samma sak. Jag fick gå ner till vaktmästeriet och be dem göra det. Av chocken talade jag osammanhängande spanska och fick knappt fram vad som hänt när jag talade med konstapeln i luren.

Utan mobil, pengar eller hemnycklar, på andra sidan världen fick jag känna på hur utsatt och ensam man egentligen är. Den våndan jag hade under min 1½ timmes väntan på polisen var det värsta jag upplevt på 8år. De kom aldrig. Till slut lånade en av säkerhetsvakterna, en trevlig äldre herre, mig sin mobiltelefon. Jag fick tag på M som kunde börja ringa runt. Han spärrade mitt VISA och ringde kollegan Marco som kom och hämtade upp mig så att vi kunde åka ner till stationen och skriva polisrapport.

Hade inte tänkt göra någon först, för hoppet att de nånsin hittar nåt är ju minimalt. men för att få ut nytt körkort var det nödvändigt. Stationen var ungefär lika sjavig som man kunde vänta sig. Assistenten som skulle ta mina uppgifter visste inte ens hur man använder word. Det tog honom 1 timme (!) att göra rapporten och det enda han behövde göra var att byta ut mitt namn och vissa uppgifter i en redan färdig template!!! han frågade mig ibland hur man gjorde för att formatera texten! Behöver jag säga att det var ett eldprov i tålmodighet? Jag är nog egentligen för våghalsig för mitt eget bästa, men nu kan jag iaf säga att det är slutpromenerat för min del. Jag gillar att bo här, men samtidigt kan man ju undra vilken livskvalitet vi egentligen har då man inte kan vara utomhus för att det inte är säkert? Vi får så litet motion att jag får träningsvärk av att köra nån km med bilen. Vi måste ta bilen överrallt eller stanna inomhus. Jag har gått ner 3kg sen vi flyttade hit, men har mer fett på kroppen än nånsin. Viktminskningen är på grund av att musklerna förvandlats till fett.

Med M på andra sidan landet och ingen nyckel hem skulle jag varit tvungen stanna hos Marco och hans flickvän några nätter. Här börjar min tur vända. Vi hyr lägenheten av en dam som bor i skyskrapan mittemot och sent på kvällen får vi äntligen tag på henne och hon lånar mig en extranyckel. Hennes attityd är så typiskt panamansk också. Jag fick skicka ner en granne att hämta nyckeln för hon skulle inte idas vänta tills vi var klara hos polisen. Hursomhelst, när jag kom hem 23.00 sa vaktmästaren att polisen fortfarande inte varit förbi, så ett tips om det händer er något i Panama – uppsök polisstationen själv, eller ännu bättre svenska konsulatet! Annars kan ni tyvärr få vänta förgäves. Jag hade en lång natt framför mig.

Villa Botero

Några bilder från Villa Botero i Santa Clara, som jag rekomenderar varmt.
Paret som äger stället tar väl hand om sina gäster, och är serviceminded som få i Panama.
Snyggt och rent, nära till stranden Santa Clara. Fin pool med tillhörande lounge-area.
(Servicemind i Panama = obefintligt. De vet inte ens ordets betydelse.)

Den lilla extra 'touchen' var den kalla limonaden de serverade när du slagit dig ner vid poolen.

125$ / rum och natt.

Död åt varubilen, de tröttas förtryckare

Varje morgon mellan 6.00 -7.00 passerar en varubil nere i ghettot under oss.
Med megafoner på taket basunerar den ut:

”Hay papas, hay yuca, hay tomates”...

Jag skulle sova som en stock om så ett ånglok passerade genom rummet, men M blir väckt av den varje dag. Det hjälper ju inte heller att vi bor i byggnaden med helvetets aukustik. (Jag kommer att få hindra M den dagen han fått nog och släpper ner en brandsläckare eller liknandet ungt föremål från 7e.) M tycker de ska döden dö. Ungefär så känner jag med för de nere i ghettot som basunerar ut reggaeton halva natten, och hindrar hela kvarteret från att sova. Eller för de 10.000 lössläppta katolska hundarna som håller koncert vardagsnätter 00 - 04.00. (Enda natten i veckan de respekterar friden är söndagar.)

Ett av de mest påtagliga irritationsmomenten i en mångmiljonstad är ljudet. Det är aldrig tyst här i Panama City. Stressfaktorn i topp. Staden sover aldrig (NY är ingenting i jämförelse). Det är sirener och bilar och ljud hela tiden. Latinos är väldigt ”ljudliga” på alla sätt. Ds. de håller aldrig tyst! Ok, ok, je divague mtn, men bara för att understryka hur mycket jag som norrlänning faktiskt upskattar lugn och ro.
Därför ska det bli så skönt att få åka ut till öarna i San Blas imorgonbitti. Med lite tur kanske jag får snorkla med hajar även denna gång. Eller en enorm "mero" (a.k.a Goliath grouper). De e j-ligt läskiga bara för storlekens skull. Dem kan man kalla "fula fiskar" bokstavligen.



Bild där storlek framgår tydligt:

http://www.larrygates.com/fun/dina_goliath_grouper_550.jpg

Dagens längtan: Alp-idyll

På semestern i Saanen hade jag ett ”moment” – ett minne man inte glömmer i första taget. Vi hade varit uppe på Eggli hela dagen; jag hade plockat blåbär och smultron och M Karl-Johan och kantareller. Berget hade tröttat ut oss och vi styrde kosan mot vår chalet. På vägen ned passerade vi en lada skyltad med ”käserei Milch-Bar”. Ut kom en glad bondmora och hälsade ”Grützi”! Vi surrade med henne ett tag och hon ansträngde sig för att prata högtyska (och inte schwytzerdeutsch) så att vi skulle förstå henne. Hon sålde oss varsin öl och vi satte oss ner och avnjöt den med alperna som backdrop. Luften var så frisk och det var varmt och skönt i kvällssolen. Det enda man hörde var klingandet från kornas klockor och humlornas surrande. Det var nästan som en uppenbarelse och jag förväntade mig att få se Julie Andrews komma springande över kullens krön sjungandes: ♫

-”The hills are alive with the sound of music
With songs they have sung for a thousand years
The hills fill my heart with the sound of music
My heart wants to sing every song it hears. “ ♪

Innan vi gick köpte vi med oss en bytta riktig joghurt “Ganz frisch der frühe!” som vi skulle avnjuta med bären på kvällen.

Svenskar med namn efter djur och negerkungar.

Enligt mina schweiziska kollegor har alla deras svenska kontakter djurnamn som tex; ”Papegoja, Gorilla och Guran”. Ds. Per-Åke, Gunilla och Göran.

Detta hände nyligen: Kollegan pekade upphetsat på fakturan hon höll upp och viskade” Men han heter ju papegoja!!! – Anna, visst heter han ”Papegoja”?? På franska är ju ”peroquet” papegoja och hon trodde att det var så det stod. En annan hade en dråplig historia om den gång hon gjort en freudiansk felskrivning i ett mail och istället skickat ”Dear Gorilla” till en kontakt som hette Gunilla. Gunilla hade inte uppskattat detta och upplyst henne att namnet inte stavas så. Lars blir piskslag (lash) och Göran har namn efter fantomens gamle vän bengalhövdingen Guran.

Villa Botero

I helgen ska vi hit:
http://www.villaboterobb.com/flashpage.html

Ser himla trevligt ut, men jag är lite oroad över att de enda som kommenterat stället på tripadvisor är 45+ are....

Sommar

...sommar, sommar, är en skön och härlig tid. ♪ Ta vara på den ni som kan njuta av den!
Idag saknar jag detta: Fika i bersån.

Eller Bullfest som Sigge Fürst sjöng.

" vetemjöl från livets grottekvarn, bullfest bullfest hela dan, slå på stort det har vi alltid gjort så det är bullfest, bullfest hela dan! Svensken på sofflock, gnolar go' o glad. Sofflocken lockar, pockar och dra, magra och tjocka - vi ska ha det bra! "

Mögel! Icke-favorit i repris

Bilen har stått de fyra veckor vi varit i europa. Luften har stått still och i Panamas tropiska klimat var det ingen överraskning att den fått mögel, gah! Fick sätta en handduk mellan oss och den vitprickiga inredningen när vi skulle på jobbet imorse. Vad ska man använda för produkt för att bort mögel från tyg egentligen? Vinäger funkar ju bra annars, men det fräter upp syntetmaterial har jag fått erfara efter att ha behandlat mina handväskor med det. Hade glömt hur mörkt och kvavt det är i Panama och blev attackerad av ågren (den jäveln) när jag klev ut ur flygplatsen igår, och luften som bara försvann och jag fann mig i vad som skulle kunnat vara insidan på en nedsläckt bastu.

Kom med flyget 20.30 igårkväll och hann sova några timmar innan det var dags att stiga upp och dra på jobbet 4.30 då det är bokslut idag....snark. Nu går jag endast på adrenalin.

Oh no, I went cross-eyed...