Livet är hårt

…om man är en husa i Panama.

På lunchen satt vi vid bordet och diskuterade. En kollega berättade vad hon gjort igår:
Efter att ha varit och shoppat kom hon hem och blev hungrig. Hon gick och köpte sig ett snack som hon snabbt åt upp. Efter det var hon fortfarande hungrig. Tur för henne att husan var förbi, trots att det var söndag.
Söndagar är husornas lediga dag och de enda gångerna man ser barn ute med sina föräldrar.

Eftersom kollegan som så många andra fullvuxna gifta med småbarn inte lagar mat (gudbevaremig, sådant är tjänstefolksgöra) hade hon bönat till husan med pytteliten gnällig röst -”snälla, snälla, snälla” kan du göra mig nåt att äta? (Husan var ledig bör understrykas) Ungefär det beteende man kan förvänta sig av en hungrig femåring.
Alla har vi olika uppfostran och värderingar, men COME ON! For gods sake. Jag bara teg medans jag undantröck den nästan oövervinnerliga lusten att ta tag i henne, skaka vett i henne och skrika:
– ” Väx upp för fan, människa!!”
Mina andra kollegor bara nickade instämmande och sa; ”ja, det är klart hon ska ställa upp, hon är ju anställd hos dig”.
Man undrar ju vad hon gör om hennes barn blir hungrigt när husan inte är där? Det barn som ändå uppfostras av husan mer än av sina föräldrar. Det barn som redan vid tidig ålder lär sig att behandla nedsättande det tjänstefolk som tar hand om det, som ser över alla dess behov. Det barn, vilket de tre första månaderna blev omhändertaget av en kvinna som bodde hos dom för att inskola hennes mor i konsten att ta hand om en bebis.
Men vem tar hand om husornas barn ifall de inte har några mor eller farföräldrar som kan ställa upp?

Fotnot; jag skriver ’husa’ i brist på bättre ord. Alltiallo skulle nog vara mer passande. Panamanerna refererar till dem endast som ”la muchacha” – fam. ”kvinnan”