Eftersökes: skönhetsprodukter för etnisk minoritet.

De lovar +23 - 28ºC (~12º på natten) i San Francisco till helgen. Längtar! Och gör en note-to-self att packa varma kläder - hurvas! Brorsan tyckte: ”- Sweet, härligt väder” när jag berättade för honom. Woot? Härligt med temperaturer under 25?!? Jag kommer ju frysa arslet av mig. 25º här nere klassas som riiiktigt kallt. Skulle temeraturen sjunka så lågt, vilket den gör kanske 1-2 ggr om året, så kanske man måste man ta på sig en tröja. Allting är ju relativt som sagt...

Ser fram emot I-landsturism igen! Yey! Eftersom jag tjänar min lön i dollar gör det mig ingen skillnad att kronan är låg och inte värd något i USA. Snarare tvärtom. Hehehe tänker jag, men kan inte undgå att känna mig lite som en moderlands-Judas. Men sen kollar jag kursen, glömmer det och utbrister girigt ”- äntligen! äntligen! Muhahaha.” Äntligen är min lön värd något när jag kommer hem nästa gång. Och Damn you starka krona som fått mig att gå med förlust var gång jag återvänt hem de senaste fem åren! XP

I USA kan jag få tag på skönhetsprodukter anpassade för kaukasiska - woho! Då vi vita i Panama faktiskt utgör den etniska minoriteten här så är det ju normalt att allting är anpassat för metister och mörkhyade.
Siktar in mig på en röd toning av L’Oreal Casting eller kanske rentutav hennafärg? Grad 2 toningar, nåt sånt finns inte att tillgå här inte! Nej, vi har pulverfärgningar importerade från japan och diverse andra märken särskilt anpassade för hispaniska och afro-hår. Det går väldigt lätt att få tag på ”slät-kräm” för kamning och andra produkter som ska reda ut, ta bort allt vad volym och frizz heter samt tämja dessa oerhörda afrokrull (som faktiskt lyser med sin frånvaro här i Panama då alla kvinnor använder sig av dessa produkter notoriskt)! Detta och en mycket tortyrliknande utslätning på salong med mycket slitande och överhettande av skalpar är deras främsta vapen mot krullet. Och jag säger då det, de måste ha några enastående elefant-skalpar som de står ut med detta 2-3ggr i veckan på salong utan att blinka (direkt de stigit upp vid 5.30-7.30 tiden på morgonen) innan de går på jobbet.
Som sagt, allting för delikat nordisk kapillär lyser med sin frånvaro så det ligger överst på min inköpslista i staterna.

La tembladera

Hittade en tidningsartikel från La Prensa – panamas största dagstidning, som uppger att det inte alls ovanligt med olyckor mellan människor och rockor i landet. Ett exempel är de 20-30 dokumenterade incidenter årligen om sommaren kring playa de Veracruz. Boven i dramat uppges vara en liten rocka som har som egenhet att komma nära kusten och kallas "la tembladera" – darraren. De beskriver att den får folk att ”darra” (elchock?) med sin lilla pigg. Jag antar att de syftar till “darrockan” som kan alstra elstötar. (que pone a temblar a la gente con su pequeño chuzo).
De inhemska kallar alla de stora rockorna i Panama för ”mantas” vilket är ungefär lika exakt som när de kallar allt från jaguarer till ozeloter för ”tigres”.. http://mensual.prensa.com/mensual/contenido/2006/09/20/hoy/defensor.shtml

Snorkling med haj och rockor

Lyckades övertala M att ta en tur till Albrook Mall igår. För en gångs skull. Han stod ut nästan 4½ timmar denna gång, men som vanligt var priset jag fick betala gnäll, käbbel och rena förlämpningar. Annars var det en mycket händelselös helg.

Nåväl, alla helger kan ju inte vara som den förra...ens i de sjupa skogarna. Vi var som sagt till San Blas och snorklade vid Cayos Hollandeses. En ögrupp längre bort i skärgården som är ännu mer orörd och pristin. De största fiskarna fick vi se vid Isla Cambombia. När jag satte huvudet i vattnet och skjöt ut från strandkanten fick jag direkt syn på en prickig örnrocka samt två spjutrockor som var kärvänliga med varandra. De var ca 2m under mig. Spjutrockorna har en flera decimeter lång gadd kantad med hullingar full av gift som orsakar vävnadsdöd. Jag valde att följa efter örnrockan då man sett spjutrocka så ofta. Denna örnrocka hade blivit av med sin tagg, ds. ”svansen” var stympad. Den var förmodligen inte fullvuxen då jag uppskattade vingspannet till endast nån meter. Tack vare Smithsonians tillförlitliga databas över Panamas flora & fauna är jag säker på att det var en aetobatus narinari. Gillar rockornas latinska samlingsnamn – batoidea, ”fladdermusfiskarna” heh.

Efter en liten rundtur kommer jag tillbaks till startpunkten, och som grädde på moset dyker då en sköterskehaj (Ginglymostoma cirratum) upp bara några meter från stranden! Den var förmodligen där för att jaga rockor då de ingår i dess föda. De kan bli upp till 4,3m långa, men denna borde varit kring 1½ - 2m. De andra snorklarna står i vattenbrynet och håller på att göra sig i ordning så jag hojtar snabbt till dem så de inte ska missa hajen: - ”Chicos, SHARK” och sätter handen framför pannan i hajtecknet samtidigt som jag pekar ner i vattnet där den är. Kanadicken vågar inte komma närmare utan stannar på grunt vatten nära stranden, medan jag börjar följa hajen på avstånd, simmandes lugnt. Jag följer den ett tag medan den stillsamt cruisar runt, ända tills den upphetsade holländaren som äntligen fått på sig sin mask kommer simmandes i full fart (utan simfötter så det plaskade rejält) för att inte missa den. Vilket nöt! The dude har helt missuppfattat hur man ska uppföra sig kring dessa djur.

Nedan länk till mycket informativa databasen på Smithsonians Panamanska sida: http://biogeodb.stri.si.edu/biodiversity/

Paulo Coelho - modeskaparen?

Snacka om förvånad jag blev när jag häromdagen passerade Mango och såg att de skyltade om Paulo Coelhos klädkollektion! Mycket oväntat! Paulo Coelho som modeskapare? Märkligt tänkte jag, men han har väl många strängar på sin lyra... När jag gick närmare och läste såg jag att det handlar om 6 olika t-shirts med tryckta citat av Paulo Coelho. Som Paulo själv beskriver dessa solidarity t-shirts på sin blogg:

" Mango and I have develop this project together in which they will be printing quotes of mine in T-shirts.Today is the worldwide release and the money of the sales will be sent to my Institute in Brazil that takes care of 450 children."

Jag är inget fan av denna typ av tryck och tycker de kunde givit tishorna en lite snyggare design, men jag gillar två av citaten: "The challenge will not wait. Life does not look back" och "We are all masters of our own destinies"

http://news.mango.com/?p=2082&lang=en

Fan. Fan. Fan

Nu måste jag till myndigheterna igen för mer pappersarbete angående mitt arbetstillstånd. Jag blir så less. Var gång tar u-landsadministrationen i snitt 4½ timmar! 4½ timmar för att signera och stämpla ett litet jävla papper!! Och man slussas runt mellan olika kassor värre än sketchen med Asterix och Obelix i Rom. Det är så nära helvetet på jorden man kan komma och jag skulle välja ett hårt slag i skallen med en spikklubba före ett besök på arbetsministeriet.

En halv dag förlorad i en svettig, sunkig lokal fylld till bredden av invandrare som antingen ambulerar vilt eller stirrar stint och ogästvänligt på en i väntan på att ens namn ska ropas upp. Lokalen är sjärlvklart för liten för att ta trycket av alla sökande som är så många att man inte får plats. Folk sitter upp längs väggarna. Luften är så spänd av irritation att den dallrar. Flugorna på lysrören rör sig snabbare än alla köer... Skulle någon resa sig från sin stol dyker genast x antal personer över den. Frustrationen växer då all trängs. Särskilt advokaterna som drar all trick de kan för att gå före i kön.

Personalavdelningen ville skicka iväg mig i eftermiddag oförberett, men jag sa nej. Inte bara för att jag inte hade något läsbart med mig, men de ville dessutom skicka iväg mig ackompanjerad av min dödsfiende. Min nemesis! Vår onde ”janitor” och allt-i-allo på kontoret: Alejandro! Instinktivt formade jag handen till en liten pil, förberedde mig på strid och försökte finta genom att säga att jag skulle åka tidigt imorgon bitti tillsammans med Marco (min schweiziske kollega) som också måste förnya sitt. Det gick bra sa kvinnan med de abnorma höfterna (så sjukligt stora att en belgian blue skulle avundas henne) och jag slapp ta till våld.
Imorgon ska jag försöka åka tidigt, men räknar ändå med att behöva stånga mig blodig med de tröga panamanska myndigheterna. De spelar ”I’m crying blood” på radion. Passande. Jag blir helt matt bara jag tänker på det...

Wallpaper

Säg mig vad du har för skrivbordsbakgrund och jag ska säga dig vem du är.
De säger ju att ens val av wallpaper säger nånting om ens personlighet. Och visst är det väl så. Det finns två personer på kontoret som har skrivbordsbakgrund i form av kort på dem själva. Denna är inte svår att lista ut (narcissister; en har sillisar och den andra muskler som ett berg) Sen har vi ju drömmaren – den som har vackra landskapsbilder med palmer och kristallklart vatten mm.

Sen har vi min. Vad säger den om mig?

Nitsandaler

Köpte nya sandaler av märket Kenneth Cole igår. De kostade $47, men då är de i äkta skinn och så härligt rockiga med sina nitar!

Cuba - bilar

Vi var ju till Cuba för två veckor sen. Då de ligger under embargot (än så länge, Obama ska ju öppna det nu) har de många gamla bilar kvar i landet och man ser ofta dessa skönheter glida förbi. Jag gillar dessa gamla godingar och måste säga att min systers amazon är en riktig pärla. Här är ett hopplock av de jag fångat på bild:

Clandestina

Då var man hemma från ännu en skön helg i San Blas - den tropiska skärgården i nordöst och tillika mitt smultronställe i Panama.

Senil som jag är lyckades jag klanta mig rejält. Jag hade tur men det hade kunnat gå illa.Jag bytte till min gamla slitna börs innan vi for hemifrån i fredags morse kl 05.00. Då vi skulle vara backpackers hela helgen ville jag inte smutsa ner min fina nya läderbörs. Tyvärr fick jag inte med mig ID kortet i bytet - mitt cedula! Vägen till San Blas går nära vägen till Darien; djungelområdet i öst som gränsar till Colombia och där Farc gerillan härjar. Detta medför stränga kontroller av passagerar och gods och polisen i landet är ökänd för att ge turister saftiga böter om de blir stoppade utan sitt pass.

Intet ont anande anländer vi till en checkpoint och ombeds gå in på polisstationen och registrera oss. Turister med sitt pass, och vi bosatta med vårt cedula. Jag börjar gräva runt i väskan och inser till min fasa att jag glömt mitt hemma! Gah, vad göra? Jag stannar i jeepen (som turligt nog har mörkade rutor) bredvid några panamaner i baksätet (de behöver inte registrera sig) och låtsas sova! Turligt nog funkade det! De tvingar inte ut mig för registrering.

Nu behöver jag bara passera 3 checkpoints till...

Vid den andra kontrollen ska vi inte gå ut ur jeepen, utan en konstapel lutar sig in och tar allas pass. Jag får svettas igen, men behåller lugnet och låtsas febrilt leta i handväskan. Denna gång klarar jag mig för att polisen inte ids vänta utan gör tecken att vi kan köra vidare. Nu måste jag bara lyckas på hemvägen med.

Efter två nätter i San Blas skulle vi så hem imorse. Redan vid frukosten börjar jag noja och tänka ut möjliga bortförklaringar såsom "nån har stulit min plånbok", "jag har ID kortet i bagaget på taket", etc.
Jag valde en strategisk plats i den nio-sitsiga jeepen - nämligen längst bak bredvid två infödingar och bakom M. När vi anlände till den första checkpointen sitter M framför mig så rak i ryggen han kan för att skymma mig. Polisen lutar sig in genom förarfönstret denna gång med och jag sitter på samma sida så han ser inte mitt ansikte. Jag låtsas vara inföding och det funkar! Tur var det för om jag skulle försökt dra min lögn om ID kortet på taket så hade han tvingat mig att ta ner väskan. Jeepen framför oss var tvugna. Nån hade förmodligen gjort den tabben.

Det spöregnar vid den andra checkpointen och därmed är poliserna inne i sin lilla stuga och inte ute på vägen och stoppar bilarna som vanligt. Marco snackar upp föraren som går med på att inte stanna för det är så "jobbigt och onödigt" så vi blåser bara förbi! Hur tur får man ha? Jag drar en lättnadens suck.
Jeepen hade fint karosseri men var riktigt skruttig på insidan så vi blev förvånade då han hade DVD spelar inmonterad. Men så sätter han på en rippad "X-men origins Wolverine"den jävla spoilern! Fan vad pissed jag blir på spoliers. Jag ska ju gå och se den på onsdag ju!! Fick göra mitt bästa för att inte råka se skärmen eller lyssna på dialogen för mycket. Turligt nog hackar skivan i mitten och han tvingas byta. Vi fick se "el Duelo" med Jet Li istället.

Anyway, hade de stoppat mig så hade jag inte bara behövt betala dyra böter, utan de hade även tagit in mig på förhör. Nu är det jag som köper en terapi-bok för att träna minnet. Och lovar mig själv att ALDRIG gå hemifrån utan mitt cedula!