Fan. Fan. Fan

Nu måste jag till myndigheterna igen för mer pappersarbete angående mitt arbetstillstånd. Jag blir så less. Var gång tar u-landsadministrationen i snitt 4½ timmar! 4½ timmar för att signera och stämpla ett litet jävla papper!! Och man slussas runt mellan olika kassor värre än sketchen med Asterix och Obelix i Rom. Det är så nära helvetet på jorden man kan komma och jag skulle välja ett hårt slag i skallen med en spikklubba före ett besök på arbetsministeriet.

En halv dag förlorad i en svettig, sunkig lokal fylld till bredden av invandrare som antingen ambulerar vilt eller stirrar stint och ogästvänligt på en i väntan på att ens namn ska ropas upp. Lokalen är sjärlvklart för liten för att ta trycket av alla sökande som är så många att man inte får plats. Folk sitter upp längs väggarna. Luften är så spänd av irritation att den dallrar. Flugorna på lysrören rör sig snabbare än alla köer... Skulle någon resa sig från sin stol dyker genast x antal personer över den. Frustrationen växer då all trängs. Särskilt advokaterna som drar all trick de kan för att gå före i kön.

Personalavdelningen ville skicka iväg mig i eftermiddag oförberett, men jag sa nej. Inte bara för att jag inte hade något läsbart med mig, men de ville dessutom skicka iväg mig ackompanjerad av min dödsfiende. Min nemesis! Vår onde ”janitor” och allt-i-allo på kontoret: Alejandro! Instinktivt formade jag handen till en liten pil, förberedde mig på strid och försökte finta genom att säga att jag skulle åka tidigt imorgon bitti tillsammans med Marco (min schweiziske kollega) som också måste förnya sitt. Det gick bra sa kvinnan med de abnorma höfterna (så sjukligt stora att en belgian blue skulle avundas henne) och jag slapp ta till våld.
Imorgon ska jag försöka åka tidigt, men räknar ändå med att behöva stånga mig blodig med de tröga panamanska myndigheterna. De spelar ”I’m crying blood” på radion. Passande. Jag blir helt matt bara jag tänker på det...